Bokstavsböcker var det här!

För några år sedan förälskade jag mig i ett gammal påslakanset för barn från IKEA. Det är ett tjusigt sådant med bokstäver i glada färger på. Sissi Edholm och Lisa Ullenius som har gjort boken ABCD - en bok om alfabetet måste ligga bakom den där designen. I ABCD - en bok om alfabetet är det helt klart formen som dominerar. Jag faller som en fura för de små tuschtecknade figurerna som illustrerar texten till varje bokstav. Min bokstav E till exempel: “E är elegant. E gillar att ha fina kläder på sig.” Jag skulle lätt vilja traggla det här fram och tillbaka för att lära mig alfabetet!

Gösta Hjalmar Dunderlund är en ensam, gammal man, nöjd med tillvaron fram till den dag då han träffar flickan Frida som utmanar hans förställningar om bokstäver. Vilken är din bästa bokstav? frågar hon och Dunderlunds värld sätts i gungning. Han skyndar sig att ringa sin syster och fråga om hon har en favoritbokstav? Klart hon har. Alltså är det bara han som inte har någon. Dunderlund börjar klippa bokstäver ur tidningar och smaka på de ord han känner för att så småningom kunna närma sig den bokstav som är hans. Dunderlunds bästa bokstav är nog den finaste bok om bokstäver jag har läst! Den uppmanar till ett vardagsfilosoferande helt utan pekpinnar som man inte ser ofta i barnböcker.  Åsa Lind är en fena på att få barn att tänka till, det har vi sett tidigare i böckerna om Sandvargen. Och tillsammans med Sara Lundbergs helt otroliga bilder blir det mästerligt.

Lotta Olsson och Maria Jönsson står bakom boken Prata persilja som kom för tio år sedan. I höst kom en fristående uppföljare, Zucchini till en Tax som även den handlar om flickan Ella och katten. Tillsammans beger de sig till bokstavslandet för att få veta mer om bokstäverna.  Zucchini till en Tax är skriven på vers och titeln syftar på hur listigt Ella lyckas få in två av alfabetets knepigaste bokstäver i en enda mening. Men trots att det kryllar av vackra meningar och smarta rim så har jag otroligt svårt att ta till mig texten. Jag får läsa om flera gånger och jag hänger upp mig på att bokstäverna presenteras huller om buller. Det gör det så svårt att komma i stämning.

Kanske är det orättvist att ens jämföra de tre böckerna med tanke på att de är så olika. Men jag tror ändå att det kan säga något om på vilket sätt de är olika. Håller man på att lära sig alfabetet och vill ha en sprakande alfabetsbok som presenterar bokstäverna rakt uppochner så välj ABCD- En bok om alfabetet. Kan man redan alfabetet bra och vill ha en bokstavsresa – välj Zucchini till en Tax. Vill man ha en filosofisk, finstämd bok om kärleken till bokstäverna oavsett om man är alfabetsrookie eller inte – välj Dunderlunds bästa bokstav.

Grattis!

Karin Lindell

Therese Sandström

Eleonor Pavlov

Alla barns rätt

 

Tycka vad man vill om Läsrörelsens samarbete med McDonalds, lite avundsjuk kan man i alla fall vara på de barn som fick Pernilla Stalfelts bok Hurra! Alla barns rätt i sin Happy Meal i höstas. Boken är en specialutgåva för Läsrörelsen, och handlar om barnkonventionen. Vad jag förstått är den fin, rätt så fantastisk och beskriver väldigt konkret och bra vad alla barn har rätt till. Men nu köpte jag ju ingen Happy Meal när det begav sig, och boken går inte att få tag på i butik, så nu sitter jag här och firar att barnkonventionen fyller 20 år idag (HURRA, HURRA, HURRA!) utan en enda Stalfelt-bok i sikte. Buhu.

Någon av er som läst boken? Gillar ni?

Bubbla

Bebisteater - fritt efter oändligt många pekböcker. Så beskrivs teaterföreställningen Bubbla, som riktar sig till bebisar mellan 6-12 månader. Och snacka om att de lyckas med att tilltala målgruppen! Besökte Teater 3 med en 10-månaders och en 12-månaders i släptåg häromdagen, och båda två (samt övriga åtta bebisar i publiken) satt helt stilla och tysta med klotrunda ögon och liksom insöp kultur hela föreställningen (en timme inkl kaffe och smörgåsrån efteråt). Bäst verkade det vara när det ringde på dörren på scenen, och en av de två skådespelarna steg in och sa hej. Alternativt när en av skådespelarna gömde sig under en filt, och den andra letade efter honom, utan att hitta honom (!!). Samtliga bebisar i publiken bara: WOW! IGEN! EN GÅNG TILL!

En fullständig hit som förmiddagssysselsättning, det säger jag er. Får ni chansen - ta med en bebis, spring och se! Värt att hålla utkik efter vart än du råkar bo, sällskapet verkar åka lite överallt i landet och spela. Kolla här för spelplan, och håll en tumme för att Bubbla kommer på besök till din hemstad.

I höstrusket

När det stormar som värst över Malmö läser jag Sagan om den underbara familjen Kanin och… Fru Skräck. Det är den första boken jag läser om den underbara kaninfamiljen och alla ruskigheter som lurar runt omkring dem. Men oj, vad bra det är! Illustrationerna är strålande och historien är underhållande (den får mig att tänka på så olika saker som spelet Zelda till Bamse och hans farmors dunderhonung och klassiska sagor som Rödluvan eller Snövit).

Farmor Kanin bakar de godaste kakorna i hela Sagoskogen. Alla som äter dem blir snälla och glada. I den Fruktansvärda delen av Sagoskogen bor Fru Skräck. Hon hatar allt som är underbart och snällt. Alltså hatar hon Farmor, hennes kakor och definitivt Lillebror, Farmors barnbarn som är på besök. Mitt i allt det underbara måste Farmor samla ingredienser till sina kakor. Och Lillebror upptäcker att hon glömt receptet så han ger sig ut efter henne, trots alla sina rädslor. Och såklart blir han väldigt nervös, går vilse och hamnar i den Fruktansvärda delen av Sagoskogen. Ajajaj. Tack och lov kommer en Fru Käck till hans räddning…

Nämnde jag innan att illustrationerna är grymma? Ta Fru Käck till exempel, det fattar ju alla att hon egentligen är en förklädd Fru Skräck. Både på rimmet och på hela upplägget. Men dessutom: sättet hon är tecknad på förtydligar detta ännu mer! Genom hennes stela leende och den läskigt tomma blicken som liksom stirrar rakt ut och på ingenting. Rysligt…

Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen. Den underbara familjen Kanin och monstret i skogen vann Bokjuryn 2007.

Rösta på oss!

Som vi redan hojtat glatt om här på bloggen är bokunge nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin böcker. WOHOO! Nu har omröstningen börjat, och om ni tycker att den här bloggen borde kamma hem segern i tävlingen tycker vi att ni ska gå in och rösta här. Gör det, gör det, gör det!

Gro Dahle och Svein Nyhus.

Foto: Simon D. Nyhus

Gro Dahle och Svein Nyhus är det norska konstnärsparet som står bakom böcker som Snäll, Den Arge och Roy. Böcker som väcker känslor och debatt, men som också gör nytta..

Hej Gro och Svein! Hur kom det sig att ni började göra bilderböcker tillsammans?

Gro: Det är ganska enkelt. Vi bor i samma hus och vi är bägge intresserade av bilderböcker. Jag har varit tillsammans med Svein sedan 1981. Vi samlade på bilderböcker redan innan vi fick barn tillsammans. Dessutom var Svein min favoritillustratör. Jag hade skrivit vuxenböcker (dikter, kortare texter, noveller och ännu fler dikter) i nästan tio år. Och så en barnbok som jag illustrerade själv. Svein hade tecknat till Sesam stasjon (den norska versionen av Mupparna) och hade varit illustratör för den serien med böcker tillsammans med sin tvillingbror, Egil Nyhus. Mitt förlag ville inte ha en kommersiell Sesam stasjon-tecknare. De ville ha ett mer konstnärligt uttryck. Så det tog fyra bilderböcker till innan jag lyckades övertala mitt förlag om att Svein var det bästa valet för nästa bilderbok.

Svein: Gro var författare, jag tecknare. Så enkelt. Gro har dock gett mig en konstärlig stimulans som ingen annan. Utan henne hade jag fortfarande ritat dåliga skämtteckningar till intetsägande broschyrer och lokaltidningar. Vi började förresten göra bilderböcker tillsammans 1993. Då var vi båda 31 och hade varit ihop i tolv år.

Var det svårt att hitta förlag som vågade tro att era böcker skulle kunna sälja, trots sina ämnen?

Gro och Svein: Nej, inte i Norge. Men det var svårare att övertyga förlag i andra städer, utanför Norge. Det är ju inte direkt lättsålda böcker som är gångbara rent kommersiellt. Att trycka stora, färgrika bilderböcker är väldig dyrt och krävande för ett förlags ekonomi. Så en sådan handling var en ren chansning och en modig handling. I Sverige är det Daidalos som ger ut våra böcker, och det är Daidalos som har visat ett stort mod och ett imponerande engagemang när det gäller detta.

Vilken typ av läsare skriver ni för? Och hur förställer ni er målgruppen för era böcker?

Gro:Våra böcker är all-ålders-böcker, en egen kategori för en viss typ av norska bilderböcker. Bilderböcker som är lika mycket för den vuxne, som för barnet, bilderböcker som har olika historier i sig, olika nivåer i texten, olika sidor beroende på vem som tittar i den. Böcker som Snäll och Den Arge (på norska: Sinna Mann) läses helt olika av barn och vuxna, för barn är det äventyr, för vuxna är det metaforer för psykologiska och sociala problemställningar och därför mycket starkare och farligare som texter.

Svein: Jag gör bilder för människor, inte enbart barn eller vuxna. Jag tror åldersindelning och traditionellt målgruppstänkande kan bli lite fel. Det handlar oftast mer om personlighetstyper och temperament än åldrar. Jag försöker ändå göra böckerna och bilderna begripliga för barn. Samtidigt vill jag ge dem något lite annorlunda, lite nytt och stimulerande, kanske. Något som rör deras känslor och ger dem något att tänka på. Det gäller även för de vuxna. Därför gillar jag mångfalden - olika stimuli, böcker, bilder, genrer, stilar och uttryck. Till olika människor. Då blir ingenting fel. 

Vilken typ av bilderböcker uppskattar ni själva att läsa?

Gro: Mina favoriter är Tomas Tidholms och Anna Clara Tidholms bilderböcker. De har varit en stor inspiration för mig, och jag är definitivt ett stort fan! Resan till Ugri-La-Brek är en klassiker med all-ålders-djup och med ett fantastiskt poetiskt språk.

Svein: Jag håller med. Den lätta vardagspoesin och de, ofta, gulliga, naivistiska bilderna i svenska bilderböcker är ett ideal. Jag växte upp med svensk TV och radio på 60- och 70-talet i Norge och bland mina första favoriter var Televinken, Pellepennan och Suddagumman med flera. Leif Krantz’ och Ulf Löfgrens Barnen i det blå var en tidig höjdare. Leken med verklighet och fantasi där var mycket fascinerande. Men det fanns, och finns, även Babar, Tove Jansson och tusentals andra fantastiska böcker och bilderbokskapare, gamla som nya.

Slutligen, vilken av era böcker är ni mest nöjda med och varför?

Gro: Jag är väldigt stolt över Den Arge (Sinna Mann) helt enkelt för att den har blivit mycket uppmärksammad i Norge. Den används i terapisammanhang och har visat sig ha god effekt på både barn och vuxna, samtidigt bidrar den till att ta bort tabun runt det här med våld i hemmet, synliggöra våldet, öppna temat både för barn och vuxna, göra det möjligt att prata om det. På så sätt har det varit en viktig bok, och det har blivit en offentlig debatt i Norge, där denna bok har varit central, och fokus på det tysta våldet har blivit större, och de som har behövt hjälp har kunnat få hjälp. På det sättet har den boken varit viktig. Och det är fantastiskt. Att en bok kan vara till hjälp och nytta. 

Svein: Jag blir sällan riktig nöjd med något jag gör, men tycker om enstaka bilder och detaljer där motiv, uttryck, komposition och former fungerar okej - både kommunikativt, estetiskt och känslomässigt. När jag lägger våra böcker på bordet och betraktar dem samlat, tycker jag dock mest om mångfalden. Att jag har vågat försöka, gjort fel och försökt igen. 

Läs vad Bokunge skrev om Roy. Kolla också in Sveins blogg.

Den mörkaste platsen i huset

En morgon när Frida vaknar snöar det. Fatta lyckan för en stadsunge! Frida blir så glad att hon inte vill följa med föräldrarna på ultraljud och titta på lillebror i mammas mage. Hon vill hellre bygga snögubbar med grannen Shirin. På fotbollsplanen har vaktis spolat med vatten så det blivit en isbana. Frida kan åka skridskor och har ett par egna prinsess-skridskor hemma i garderoben. Det är bara det att ingen tror henne, allra minst de störiga äldre killarna som hänger på isbanan. Frida går hem för att hämta skridskorna och upptäcker att de ligger högt upp på en hylla i den stora klädkammaren. Klädkammaren som också är fylld av otäcka monster… Och ingen vuxen finns i närheten för att hjälpa. Frida blir ledsen och får gå med skammen tillbaka till isbanan och bli kallad för ljug-apa av de andra barnen. Men vad är bättre än ilska för att trolla bort det ledsna och rädlsan? Frida blir så arg på allting att hon springer tillbaka till klädkammaren, tänder lampan och sätter monstrena på plats. Och sen gör hon såklart succé på isbanan. Killarna slutar åka och de äldre tjejerna klappar händer!

Jag vet att det finns barn som älskar historier där någon tar “revansch” mot andra som betett sig illa. Och Den mörkaste platsen i huset är definitivt en sådan bok. Fast Frida är inte direkt någon svag offerkaraktär. Hon känns snarare som en Lotta på Bråkmakargatan med mycket vilja och karaktär, och det gillas! Tummen upp dessutom för Mimmi Tollerup-Grkovics illustrationer!

Den mörkaste platsen i huset skriven av Mårten Sandén och illustrerad av Mimmi Tollerup-Grkovic, och ges ut av B Wahlströms.

Så gör prinsar

Per Gustavssons böcker om den driftiga prinsessan som tacklas hårdast i hockeyrinken (Så gör prinsessor, När prinsessor fyller år, När prinsessor tar semester och När prinsessor vaknar om natten) har precis fått sällskap av en prins i rosarandiga brallor. Första boken (jag gissar att det kommer fler) heter När prinsar fångar drakar, och jag tycker nog det lutar åt succé, faktiskt.

Det börjar med ett krasst konstaterande: Varje prins behöver en drake. Dels för att man kan känna sig trygg med en drake i borgen, men också för att de kan hålla slottet varmt med sin eld och för att de är bra på att göra konster. Plus att man helst vill undvika att behöva skämmas när det är dags för tornering och drakuppvisning. “Har man ingen drake står man där. Pinsamt.” Därför måste prinsar då och då ge sig ut på drakjakt. Och när de gör det kan det hända att det blir väldigt spännande (en del drakar är oerhört listiga) och lite farligt. Trots att prinsen tagit hjälp av en ganska bekant prinsessa, som är känd för att vara ganska äventyrslysten och påhittig av sig…

Per Gustavssons prins har inte bara rosarandiga brallor på sig. Han stryker sina egna kläder, är proffs på att laga spagetti, och har prydligt kammad snedlugg också. Men icke desto mindre bangar han aldrig för äventyr och farligheter, och han är listig som få när det väl kommer till kritan. Jag gillar det. Inte bara för att det är skönt med lite nyanserade könsroller i prins- och prinsessvärlden, utan för att det är lagom spännande och väldigt roligt också. Speciellt måste man ju faktiskt älska scenen där prinsen och prinsessan råkat hamna som fångar hos drakarna och måste stå för underhållningen genom att sjunga schlagers för drakpubliken…

När prinsar fångar drakar är skriven och illustrerad av Per Gustavsson, och ges ut av Natur & Kultur.

Berätta om...

Fina pekböcker var det här! Jag har precis fått hem Berätta om djurungar och Berätta om bygget och Siri och jag har bara tittat i dem några gånger än så länge. Men vi gillar dem! Böckerna är uppbyggda med en sorts bilder på varje uppslag. Husdjursungar på en sida och djungeldjurungar på en annan. På varje sida finns dessutom en flik med text bakom som uppmuntrar den som tittar i boken (barnet med en vuxen såklart) att räkna och prata om djuren eller verktygen. Trevligt tycker jag, även om min personliga testpanels förmåga bara sträcker sig till att titta och försöka äta upp böckerna.

Böckerna är stora, snygga och med klara färger. De är i hederligt pekbokskartongformat och tyvärr med vassa kanter (ledsen Emelie). Djuren och sakerna i böckerna är också fina. Men jag vet inte om endel kanske irriterar sig på tecknade djur som ler? Eller som beskrivs som busiga, snälla eller spralliga? Jag tycker det hela är ganska sött, men hur är det, kan det vara störigt med sådana förmänskligande  detaljer tycker ni? Vill bara tillägga att djuren här är lika mycket galopperande och hoppande vilket är mer djurlikt. En rolig grej i Berätta om bygget: på en bild med en massa byggarbetare (varav en är kvinna) så ska man försöka lista ut vem som är chef. Jag kan tänka att det kan starta en massa intressanta diskussioner med kidsen!

Än så länge är det bara Berätta om djurungar och Berätta om bygget som kommit ut, de två andra kommer i januari 2010. Böckerna är skrivna av Justine Smith, illustrerade av Belinda Worsley och översatta av Susanna Hellsing. De ges ut av Rabén & Sjögren.