Sök i Bokunge

onsdag
okt222014

Chattrecension: Nu leker vi den fula ankungen

Vi chattar om Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren och Eva Lindströms bok som är nominerad till Augustpriset i år. Berättelsen utspelar sig i två barns fantasi, en lekvärld där barnen spelar alla huvudpersoner i den klassiska sagan - här på ett nytt vis.

Emelie - Jag tänker såhär. Undra om detta är en bok som de fick i uppdrag att skriva, liksom parades ihop… 

Johanna - Mm, det är ju lite av ett “dream team”!

Click to read more ...

tisdag
okt212014

Vi är vänner.

Eva Lindströms böcker är inget för den glättige. Jag har märkt en tydlig uppdelning mellan de barn som gärna lånar hennes böcker och de som inte gör det. Barn som vill ha en snabb kick lånar nämligen något i stil med Jag vill hellre äta ett barn av Sylviane Donnio eller kanske När Leo blev uppäten av John Fardell medan andra barn visar ren och skär igenkänningsglädje när de ser Eva Lindströms karäkteristiska bokomslag i skyltningen. Samma gäller för den vuxne högläsaren, vilket är olyckligt och trist eftersom den vuxne oftast fungerar som länk mellan barnet och boken. 

Click to read more ...

tisdag
okt212014

Frejas nyckel öppnar dörren till det lilla barnets värld

Ibland kan illustrationerna i en bok skapa en så speciell stämning att handlingen blir lite underordnad. Så är det med Frejas nyckel av Linnéa Krylén. Jag är ingen expert och vet inte vilken teknik illustratören, tillika författaren, använder, men det är som att kliva in i en varm och solig sommardag när man slår upp boken. Färgerna och gräset är mjuka, men skuggorna är ganska hårda. Solen gassar över en lugn och grönskande barnvärld på en gård på landet. Vi får följa flytvästklädda Linnéa som letar efter nyckelhålet som hennes nyckel passar i. Här finns inga andra människor, bara en katt. Utflykten är inte särskilt lång, den är väldigt vardaglig, och när hon väl uppäcker vad nyckeln passar till, så är det till en låda med fiskdrag. (sorry för spoilern) Men känslan av att vara ett barn som sysselsätter sig själv och skapar sin egen mening en loj, varm sommardag på landet är mer än tillräcklig. Detta är en berättelse som lyckas väl med att dröja kvar i barnets egen värld, på barnets egna villkor.

Det finns en tidigare bok av Linnéa Krylén om Freja, Frejas plats. Den är också väldigt fin.

Frejas nyckel (2014) och Frejas plats (2013) ges ut av Opal förlag.

måndag
okt202014

Det våras för bilderboken!

Hörrni! Är det inte jätteskoj att fem av sex nomineringar till Augustpriset 2014, kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är bilderböcker!? Det tycker vi här på Bokunge, vi jublar! Här nedan kommer de nominerade och förlag. 

Click to read more ...

måndag
okt202014

Tilly som trodde att..

 

Den här boken har jag nästan läst sönder den sista tiden. Barnen älskar den och jag älskar den. Bokens författare Eva Staaf är radiodramatiker och regissör till vardags men debuterar här som bilderboksförfattare. Den fenomenala illustratören Emma Adbåge känner de flesta till sedan tidigare genom bilderbokskaraktärer som Sven och Leni. Och nu är boken nominerad till Augustpriset. Med rätta, säger jag.

Click to read more ...

söndag
okt192014

Blompojken

Barndomens romantiska skimmer är förljuget, det vet alla som varit barn. Speciellt om du uppfattas avvika ifrån trånga normer.

Blompojkens text är fåordig, rytmiskt. 

 

“Liten pojke

Gillar blommor

Gillar fina

Fina saker”.

 

Orden påminner om en bön, en vädjan om att få vara sig själv. Berättelsen står helt på blompojkens sida. Plågoandarna illustreras i mörka färger, arga ansikten. Bara blompojken strålar i färg. Kanske kan det upplevas som förenklat, men å andra sidan ger det läsaren möjlighet att helt liera sig med blompojken.

Ibland tränger röster från världen utanför in, frökens “säg ifrån” eller killgängets “mespojken, fjollpojken”. Det låter mörkt, men samtidigt är berättelsen hoppfull. Blompojken illustrerar det ljusa, trots hårda ord så blir han kvar i det som är sant och riktigt för just honom.

Att boken ens finns inger också hopp, och den kan säkert fungera som tröst och styrka. För att inte tala om tankeställare och samtal för världens alla killgäng, av alla åldrar och kön.

En bilderbok för lite äldre barn, 5 år och uppåt. Och vuxna!

Blompojken är skriven och illustrerad av Elias S. Ericson. Boken ges ut av Kabusa.

onsdag
okt152014

Vad säger räven?

Ni har hört låten va? Den där hysteriska låten som jag trodde var alla barns ursäkt att få svära lite (se videon på youtube). Nu har Svein Nyhus gjort illustrationer till “The Fox (What Does The Fox Say?”) och resultatet är en psykedelisk, fantasifull och väldigt vacker bilderbok. Nyhus är en fantastisk konstnär och det är hans illustrationer som bär den här boken. För att texten ska fungera får den som läser högt vara beredd på att ge järnet, det funkar liskom inte att läsa “Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Hati-hati-hati-ho! Eller kanske … Joff-tjoff-tjoff-tjoff-tjoffo-tjoffo-tjoff!” hur som helst. För bästa resultat krävs en högläsare med mod och riktigt höga toner. Det kan bli hur kul som helst! Känns det inte helt bekvämt (vilket är fullt förståeligt) kan en ju alltid lyssna på låten tillsammans med barnen och sno ljuden därifrån. Eller varför inte lyssna samtidigt som ni läser? Jag lovar, snart vet ALLA hur räven låter.

Bild lånad av Svein Nyhus.

Vad säger räven? är skriven av Bård Ylvisåker, Vegard Ylvisåker och Christian Löchstöer. Den är illustrerad av Svein Nyhus och ges ut av Notfabriken.

tisdag
okt142014

Bockarna Bruse kommer igen

”- Har ni varit på TV? frågade hermelinerna.

- Vi har varit med i sagan, sa bockarna.

- Vad är det för nåt? sa hermelinerna.

Vilken kanal är det?”

Nja, hermelinerna på fjället kanske inte känner till bockarna Bruse, men vi gör det! Genom Bockarna Bruse på badhuset (2012) fick den välkända sagan ett helt nytt och inte minst fantasifullt skruvat liv. Boken blev väldigt populär och röstades fram till 2012 års bästa bilderbok av Bokjuryn.

Click to read more ...

måndag
okt132014

Om att komma nästan nära.

Någonting som fascinerar mig är böcker där bilden berättar mycket mer än vad texten låter oss förstå. Särskilt härligt är det att läsa sådana böcker högt för barn. Det är som att ge barn kunskap och samtidigt lyckas med bedriften att få dem att förstå hur ensamt det kan vara att sitta med kunskap när man inte kan förmedla den (läs: till bokens huvudperson). I förra veckan läste jag Sam och David gräver en grop ihop för 6,7,8-åringarna och de blev tokfrustrerade. Samtidigt mynnande frustrationen ut i en abstrakt diskussion, ni vet abstrakt tänkande är svårt för barn, om det här med att det i princip alltid finns minst två möjliga händelseförlopp till allt som görs och sker. Herreminje - vad de tänkte!

Sam och David har helt enkelt lite tråkigt en dag och bestämmer sig då för att gräva en grop. De båda är väldigt flitiga och gräver och gräver för att hitta något häftigt. Men det de inte vet är att varje gång de närmar sig något häftigt (oftast en magnifik diamant) beslutar de sig för att gräva i en annan riktning. Barnen ser hur nära de är men Sam och David vet helt enkelt inte vad de missar och hur nära diamanterna de hela tiden kommer.

Sam och David gräver en grop ihop är illustrerad av Jon Klassen och skriven av Mac Barnett, boken ges ut av Hippo Förlag.